Volunteer Forum

Afrika är Jordens rikaste kontinent. Men biståndet bromsar samhällsutvecklingen, och därmed även den ekonomiska tillväxten. Röster som nu höjs om att Sida bör läggas ned är ett efterlängtat nytänkande.
Att kritisera bistånd är känsligt och vanskligt. Men debatten måste upp på dagordningen.
Det skriver i dag BENGT NILSSON, journalist och filmare med inriktning på Afrika och fattigdomsfrågor.

Internationella valutafonden IMF publicerade nyligen sin årsrapport om tillståndet för världens ekonomier. Mest överraskande där är kanske att Afrika just nu ståtar med en tillväxt på över fem procent.
Många vill säkert tro att det är ett resultat av bistånd. Men det är det inte. Tvärtom så bromsar biståndet samhällsutvecklingen i Afrika, och därmed även den ekonomiska tillväxten.
Om man ser till mängden exploaterbara naturresurser så är Afrika jordens rikaste kontinent, men med den fattigaste befolkningen. Fattigdomen i Afrika handlar alltså inte om resursbrist, den har sin förklaring i extremt dåliga politiska system. Och detta kan inget traditionellt bistånd i världen avhjälpa.
Det är stigande världsmarknadspriser på framför allt olja, timmer och mineraler som skapar de glada siffrorna i den afrikanska statistiken, inte bistånd. Men tillväxten leder inte till någon märkbar fattigdomsminskning i länder som saknar såväl genuin demokrati som en seriös ekonomisk fördelningspolitik. Regeringarna där ser inte till landets bästa, de för i stället en politik som gynnar en liten elit. Och det är den eliten som också gynnas av det svenska biståndet.

Sverige har under decennier pumpat in miljarder och åter miljarder i afrikanska länder, utan att något reellt resultat har kunnat redovisas. Inget afrikanskt land kan visa upp en påtaglig standardförbättring för folkflertalet som kan sägas vara en direkt följd av biståndet. Totalt sett har fattigdomen förvärrats i Afrika under den period då Sverige har ägnat sig åt bistånd. Uganda är kanske det mest belysande exemplet. Där består statskassan till cirka 50 procent av utländska biståndspengar, bland annat svenska. Ändå minskar inte fattigdomen.
Det Afrika behöver mest av allt är politisk reform. Dagens utvecklingsbistånd förhindrar detta. Biståndets primära funktion i Afrika är att konservera rådande politiska strukturer och omöjliggöra livsviktiga reformprocesser. Detta innebär ett gigantiskt svek mot kontinentens befolkning som tvingas uthärda i toppstyrda statsbildningar som på ytan må förefalla demokratiska, men som vid närmare granskning är rena diktaturer. Regeringarna i dessa länder genomför i allmänhet parlamentsval med någorlunda regelbundenhet, men valen präglas alltid av oegentligheter. Allt från trakasserier av väljare till totalt valfusk där oppositionspartierna förhindras att delta på samma villkor som det styrande partiet.

I flertalet afrikanska stater har statsapparaten en övergripande och primär uppgift, och det är att slå vakt om den sittande statschefens makt. Allt annat är underordnat detta. Det betyder att alla befintliga resurser kommer att tas i bruk för att uppnå detta mål. I det sammanhanget har biståndet en mycket viktig roll. De pengar som Sverige bidrar med används för att stärka presidentgardet, säkerhetspolisen och alla andra institutioner som behövs för att värna den rådande ordningen. Att rigga val, köpa politiker, muta väljare och hota utmanarkandidater. Oppositionen göre sig icke besvär.
Den som önskar konkreta exempel på det jag påstår kan titta på några av de största mottagarna av svenskt bistånd genom tiderna i Afrika, nämligen Etiopien, Tanzania, Mocambique och Uganda. Inget av dessa länder har upplevt demokratiska regimskiften. I Uganda var till och med oppositionspartier förbjudna ända till helt nyligen. Dessa länder styrs av ledare som alla har betraktat Sovjetunionen som ett politiskt föredöme. (Utom Etiopien, de som styr där idag såg tidigare Albanien som det stora föregångslandet, stalinisten Enver Hoxha var hjälten…) I dag är ledarnas uniformer utbytta mot civila kostymer, men under ytan har inte mycket ändrats. Oppositionspolitiker betraktas fortfarande som dissidenter som ska förföljas och helst fängslas.

Som en följd av detta får Sverige ta emot politiska flyktingar från samma länder som vi pumpar in bistånd i. Människor flyr från regeringar som tar emot kontantstöd från Sverige. Detta är en skandal som borde uppröra alla som tittar närmare på frågan. Ändå förblir biståndet en helig ko i svensk politik som alltid särbehandlas och aldrig granskas på allvar. Debatten om biståndet handlar bara om kvantitet, nästan aldrig om kvalitet.
Den biståndsform som nu prioriteras av Sida kallas budgetstöd och innebär att Sverige skänker kontanta medel till afrikanska länder. Detta är först och främst en politisk handling. Vi stöder alltså regeringar som saknar folkligt mandat, förföljer oppositionella, begränsar pressfriheten och hånar demokratin genom valfusk och livslånga presidentämbeten.
Ska detta verkligen vara officiell svensk politik? När folkpartisten Carl B Hamilton nu föreslår att biståndet ska avvecklas och Sida läggas ned så är det en välkommen signal om ett efterlängtat nytänkande.
Att kritisera bistånd är känsligt och vanskligt. Man löper alltid risk att buntas ihop med dem som ogillar stöd till Afrika av rasistiska skäl. Men debatten måste upp på dagordningen. I de afrikanska länder som tar emot svenskt bistånd finns det hängivna människor som dagligen riskerar livet för att arbeta för en annan, mer demokratisk samhällsordning. Det är dem vi ska stödja, inte politrukerna och diktatorerna som har utvecklat biståndsmjölkandet till en avancerad konstart.

BENGT NILSSON
Bengt Nilsson är journalist med fokus på fattigdomsfrågor. Han har rest och arbetat i Afrika i 30 år. Han har bland annat producerat fem program för Sveriges Television om Afrika och biståndsfrågor, senast i ”Uppdrag granskning” förra året.