Jag tänker vara helt ärlig och skriva några rader om mina tankar efter mina 4 resor till Tanzania och totalt ungefär 500 dagar jag tillbringat där.
Man blir ledsen med tiden, så blev det för mig i varje fall. Jag brinner fortfarande för mina projekt och kan inte tänka mig själv i framtiden utan aktivt medverkande i projekt i Tanzania.
Men efter ett drygt år av volontärarbete med ständigt nya intryck och upplevelser så tillåter jag mig inte längre att se enstaka individers problem som mina problem. Någon gång måste man inse att problemen är för många och att man ensam inte klarar av att hjälpa ett helt folk individuellt.
Men då man engagerar sig i större projekt för att hjälpa flera, större grupper, då får man ett större ansvar och då börjar alltid människor misstro en. Man får inte bara göra ett bra jobb, man måste ägna väsäntligt mer tid till att förklara att man faktiskt är just en volontär, alltså att man arbetar för något bara för att man anser att det är det rätta. Ibland vill man bara säga "LÄMNA MIG I FRED!", "LÅT MIG GÖRA DET JAG VET ÄR RÄTT!".
Men är det uppskattat? Jo, det är det. Det måste man påminna sig om ibland. Men man möter alltid motgångar förr eller senare och det gäller att inte tröttna p.g.a. motgångar och folk som misstror än.
Jag vet inte vad en volontär är. Om man måste komma från en organisation så är jag ingen volontär. Inte heller om man måste ha rest med stipendier eller volontärvisum. Jag betraktar mig nog inte som en volontär så som ordet används idag. Jag har mött en hel del resande som kallar sig själva just volontärer vilka jag ogärna ser mig själv som. Många får ekonomisk och psykisk hjälp inför och under en resa till t.ex. Tanzania, dessa utvecklas själva otroligt mycket, och precis som jag utvecklades under min första resa så kommer alla dessa volontärer känna blandade känslor vid hemkomsten. Men det var inte förrän min senaste resa som jag kom hem med en besk eftersmak.
Varför? Jag önskar att jag visste det. Men det är nog en typ av förakt som jag ibland känt både mot svenska och tanzaniska medborgare eller system eller kulturer. Man blir besviken. Förr eller senare blir man besviken och man känner det man verkligen inte får känna som volontär, nämligen "inte konstigt att inget fungerar". Men dilemmat är att alla vill väl, men att inget blir som tänkt. Vi från den rika västvärlden vill nog oftast väl. Men det kan aldrig bli som man förutspår i kalkyler i Sverige. Det kan heller inte bli så som mottagarna i Tanzania drömmer om. Inte så länge man befinner sig i olika världar.
Jag rekomenderar varmt alla att besöka Tanzania. Det är en erfarenhet och en upplevelse som kommer ge dig som person ett helt nytt sätt att se på världen om du bara är öppen för det. Men res tillbaka innan du får en besk eftersmak.
En kort monolog skrivet av Linus Dunkers, natten till den 8:e september 2006.
Läs mer på min hemsida:
www.tanzaniaprojektet.se